Ode to snowfall

Tystnad, mörker, ensamhet. Bra ensamhet.
Snödoft. Rofyllt fallande flingor.
Sen uppåt och du ser evigheten. Evigt fallande snö, evigt tomrum och evigt lugn.
Försök se bortom, se bortom flingornas tysta singlande och igenom deras tomrum, för kanske kanske, händer det något oväntat. Kanske. 
Se snöflingors dalande, känn dem mot ditt ansikte, se det vackra.

Existera bara för stunden och känn känslan. Känslan av lugn och tyst evighet.
Sekunderna tickar förbi och ögonblicken känns lika eviga som snäflingornas dalande.

Snön kom till oss ändå Johanna. Tack.

Stackars lilla flicka, tack och lov utan hicka.

Stackars lilla flicka, inga noter läsa kan. C# blir en miss,  G# en diss.
Stackars  lilla flicka som inget piano kan, inga flinka fingrar  flyger  fram.
Stackars lilla flicka som många ackord kunna skall, men gitarr är inte hennes kall.
Stackars lilla trötta flicka som varken tuggummi, divaner eller  hembiträde har.

[Självironi]

Ja, livet är hårt när man är ensam kåt i en gummibåt. Eller hur älskling?

C’est la Vie

Känna känslan

Spänningen, kittligarna i magen. Impulshändelser, leva livet.  Känna ruset, lyckoruset?  På äventyr du och jag, till hemlig destionation, till okända upplevelser.

Släppa allt för att känna känslan, existera bara för stunden.

Tillsammans, Du och Jag och impulsernas spänning.  

Ja tack.

~~~~~~

Hej Lovisa. Det var trevligt att ha dig här i går/dag. Bättre  såhär-gör-man-för-att-planka-uteställen-historia får man leta efter, och sällskap + städa + Mellisa Horn är myspys.

Ooops.

Det är inte konstigt att hastbullarna smakar konstigt om man glömmer att hälla i smöret.

~~~

Etapp 1, check.

Första viktiga pianolåten avklarad och avbockad hos läraren i dag. Det känns skönt, är nöjd med mig själv.  Så nu är det bara att lära sig att rocka loss med rock-komp. Tom Dooley, here i come.

Mitt hatackord inom gitarrvärlden är för tillfället ackordet G. För krångliga ställen att placera fingrarna på och för lite tid att hinna med att byta till det. Skräp på det där helt enkelt.

Den 24 Mars är D-day.

Gissa vad som är orange, rektangelformat och kommer på posten?  Vad ni än gissar så är det  inte allmän pension.  Abslolut inte. Det är bara som ni inbillar er. Lovar. På heder och samvete. Okej?

… Eller så kanske det var det i alla fall. Ooops.

Jag funderar på om det är nu jag ska börja känna mig gammal. Känna sig vuxen och duktig och börja lägga undan lite pengar tills man blir gammal och gråare med krämpor och barnbarn. Och ja, hade jag kännt mig till fullo vuxen hade det inte varit en helt fel grej, utan snarare ganska klokt. Om jag nu inte går och dör vid 25 års ålder eller så.  Vilket vore synd på mer än ett sätt. Men vid snart fyllda 22 så känner jag mig varken fullt vuxen eller har någon lust att börja pensionspara, så det får helt enkelt ligga i dvala ett tag till tillsammans med de pengar som tydligen redan finns där via studiebidrag.

Dagens övriga kunskap består av att jag har lärt mig att teckna samlag på teckenspråk. Den infon får tala för sig självt.

Lev och lär med hälsan. Hejs svejs.

Mera vinter

[Händelser]: Människor. Skola. Ensambelträning.  Sitta hemma. Stan. God choklad och gott sällskap på ett café.

All min is och snö bara smälter bort. Regn, slask och knappt någon snö. Äckelpäckel- väder. Jag vill ju ha vinter ett tag till, med mera pulka, MER skridskoåkning och med mera snö. Och så lite snöbollskrig kanske.
För regning, blött och kallt har vi det ju året runt ändå så att det räcker. Så mera vinter tack. Utan att jag ska behöva emigrera till Norrland helst.

Precis efter att jag skrev det där så hör jag att det regnar ute. Tack Gud.
(Jag-som-gillar-att-jävlas-med-människor-Guden.)

Så i väntan på bättre tider ska jag fortstta med mitt.  Det innebär i nuläget att laga mat, irc:a och kanske slå på tv’n om en stund.

Adios

Garanterat indviduell.

Jag har en liten crush på Hoola Bandoola för tillfället. Bara sådär så att ni vet, ni vet. Och inte på personerna i bandet, utan musiken de har gjort. Bra.

Spotify » Hoola Bandoola Band – Danslåt för yttrandefriheten

Jag känner en stor lust att bara skriva. Något, vad som helst. Dock blir sådana inlägg sådär lagom meningslösa, so i will try to stop my self. För jag skriver faktiskt bara till hälften för min egen skull.

Go natt? Ptja, vi får väl se.

Hejs svejs.

A new name has been born

Min dator lever sitt egna lilla liv för tillfället. Det betyder att den gör precis som den vill och absolut inte som jag vill. Jävla skit. I milda ordalag. För att förstå hur allvarligt det här är, så kan jag upplysa er om att den fick ett nytt vackert och passande namn i går; Bitch.
Jag hoppas att den börjar uppföra sig snart, annars så … … Eh. Jag lär inte vara glad i alla fall.

Jag är för övrigt barnvakt tills på söndag. Det är väl sådär lagom kul, men det är ju alltid kul att umgås med släkten.

Eller?

Aja, på återseende. Hejs

The devil went down to Gerogia.

*Fick order om att skriva ner en dröm*

So here we go. Jag ursäktar hoppen emellanåt, men jag håller redan på att glömma, och dessutom är drömmar allmänt … konstigaoch luddiga.

Huvudpersonen i drömmen, (jag?) började få onda aningar om saker och ting. Det spelades musik och stämningen blev allmänt ”omg omg, nu kommer det att hända något!”, och någonstans i kantens av drömmens medvetande anades en rödlång och fjällig orm. Men ingen orm kom. Det som i stället kom var 2 böcker. Stora, gamla och givetvis i läder. (Lite som boken i förhäxad.)  De här böckerna verkade inte heller särskilt trevliga, eller villiga att ge sig av för den delen. Vi prövade att kasta ut dom genom fönstret, med de ville mest komma tillbaka. Att bränna dom gick däremot bättre, även om det var bångstyriga böcker som protesterade vilt. Men tillslut var de duktiga onda böcker som avled.

Men, inte var det över för det. Den röda ormen lurade omkring i utkanten av drömmen, och för några sekunder blev jag faktiskt ormen och ringlade runt där. Men jag tror min hjärna insåg det praktiska, för den bytte perspektiv sen. Ormen tar nu formen av en hotfull man, som är lite mera svårdödad än ett par böcker. Hela känslan av han går ut på att; ”Oh noes, he’s the devil, how are we gonna kill ‘him’?! Omg omg.” Lagom mysigt alltså.  Sen blev han nog en orm igen, som vi försökte stympa. Eh. Eller något. Mitt minne sviker mig här. Men han blev dödad igen, tror jag.

Och för att hoppa fram till slutet, så spelas det återigen läskig musik a lá skräckfilmer. Och då kommer givetvis den här jeffla ormen, först i ett stort blått moln, och ur detta kommer givetvis, en fet stor röd, fjällig ormkropp, med ett huvud som är en blandning av orm, ett bi och en människa. Och detta vackra huvud får jag givetvis uppkört i aniktet i hopp om att jag ska bli rädd. Och det funkar ju ett litet tag, men eftersom mina drömmar alltid är till fördel för mig i slutändan, så slutar man att vara rädd för saken och märker att huvudet är ledad. Lätt av bryta av? Jag fick aldrig veta.

Det är nu min hjärna gör något väldigt lustigt. Den hoppas över alla stridscener what so ever, och den andra scenen blir att människan/ormen ligger i hoptryckt i en bli och att jag och redan besegrat honom. Sen kommer det mest bisarra i hela drömmen. Saken verkar leva upp igen, samt vara god och typ lever tillsammans med mig.

Ja, man undrar ju.

Kortversion av drömmen, och det jag faktiskt minns bäst. Vet att det var massa andra personer inblandade i det hela, men de var alldeles för många för att hålla koll på.  Och så är ju insperationen tagen från 300 filmer, yes. Inte mitt fel dock, bara min hjärnas.

Se upp i backen.

Vi kan börja med att konstatera att jag är ett klantarsel.

Dagen började bra. Mamma och Elin kom, och elin och jag drog ut och åkte pulka. Trevligt värre. Ända tills jag placerar pulkan i riktning lite väl nära ett träd i slutet av backen. Jag trodde jag skulle hinna styra undan trädet i fall det var så att jag kom nära.

Ibland, bara i bland, så underskattar man sig själv.

Nästan framme inser jag att jag inte kommer hinna styra undan trädet. Fram med händerna som stötskydd, och den fina tanken av ”Det här kommer göra ont”, flyger förbi. Och gissa? Det gjorde det med. Vänster sida av huvudet fick sig en fin smäll, och vackra skrapsår fick jag på köpet. Skrämde stackars stackars Elin gjorde jag med, som redan innan hade varnat mig för trädet. Ironi. Åka pulka mer fick jag inte heller göra för fröken Elin, och det var nog kanske tur det.

Smällen gav ingen hjänskakning, men huvudet känns tjyvens och jag tar det coolish i största allmänhet.

Fröken smart är jag. Hej svejs.

Med den här bilden vill jag endas visa att folk ska tycka synd om mig. Som det såklart inte är så synd om egentligern.