Moi

Jag har nyss letat i en halvtimme efter en penna som inte finns. Don’t ask.

Men det är så himla typiskt mig.

God natt.

Och kom ihåg, det är svårt att sova med gitarrer i sängen.

- Kisaki

Fire in da House

Om ni någon dag läser i tidningen om en kvinna som lyckats elda upp sitt boende genom att glömma saker på spisen,  så är det jag.

Lovar.

Chaos.

Jag är ett kaos och en olycka kommer sällan ensam.

Första arbetsdagen på Café Tufvan efter sommaren, och det börjar ganska direkt med att jag glömmer att skriva upp vad folk ska ha för något, så att de inte får rätt mat. Hanterbart, men inte det bästa man kan göra.

Uppenbarligen ska inte jag ha någon fritid, för då pillar jag bara på saker jag inte ska. Nästa grej som händer är nämligen jag lyckas göra så att kassapparaten  blir helt konstig och löper amok. Panikringning till kollega som får komma och fixa det. (Vilket han givetvis gör på 2 sec.)  Aldrig mer att jag testar saker jag inte är stensäker på i den apparatens närhet.

Mitt minne har ju aldrig varit det bästa, och sådär dagen till ära hade jag glömt bort koden till kassaskåpet. Kassan får givetvis inte stå ute över natten, så det blir till att ringa nästa kollega för att fråga om kod. Hon har ett monstruöst bättre minne än jag. Tack och lov.

Braaaa, nu är det problemet löst tänker man. Men icke. Icke! Skåpet går inte att få upp.  Kollega kommer och undersöker, och fångar högsta chefen på telefon. Det visar sig att handtaget inte ligger i rätt läge. Vilket var en lättnad så att inte hela kavalleriet hade behövt rycka ut för att fixa det.

Vilken jävla bitchkväll.

Jag undrar om jag någonsin kommer kunna bättra mig. … Nä. Är det inte kassaapparater så är det något annat. Organisation, någon?

Någon som dock ska ha creed i kväll är Lovisa. Dels för att hon kom och jobbade för mig, dels för att hon var så duktig med allt och klarade mitt virriga och ibland rätt tanklösa befäl.  Och lite bossiga kanske. Lite grand sådär i högra hörnet bara.

Tack Lovisa, och duktigt jobbat!

Over and out.

Rainbow.

Om nostalgi är bättre än knark så är karuseller bättre än sex.

Älskar, älskar inte.

Varför vill jag ha ett förhållande?

Varför vill ni ha ett förhållande?

Förhållande verkar vara en trevlig sak, men tanken freaks me out. Just nu iaf. Saker kanske ändrar sig och då faller det sig säkert mer naturligt, men nu är saker som det är.

Och jag har ingen aning om varför jag skulle vilja ha ett förhållande.

Förutom det där självklara, att man älskar någon och vill vara i dess närhet. Men det är också det mest självklara och naturliga. Det som är den inersta kärnan i ett förhållande. Men ett förhållande är ju så mycket mera. Eller?

Varför vill ni ha ett förhållande?

"Ben&Jerrys, de enda män man behöver"

Saker som har slagit mig den senaste tiden. 

* Jag har insett att jag är genuint unik och det är jag glad över.

* Jag blir än en gång påmind om vad Oral-B egentligen betyder. Oralt, i bestämd form. Det låter så fruktansvärt FEL.  Tur jag bara tänker på det en gång vart 3:e år eller så.

* Man  kanske borde bli smyckestillverkare vid sidan om.

*Det ska bli roligt att börja j0bba på cafét igen. Och nu finns det åtminstone några fler jag kan tvinga att komma och hälsa på mig under mina ofta ensamma timma som arbetsledare. (Förutom alla kunder då.)

*Lite sex vore inte fel. Inte mycket heller, för den delen.  

* Fröken L, små ord om te, stora om livet, kärleken och ibland döden. Rim och stim, lek med ord.  Att få skriva är något av det bättre som finns. Bara Så ni vet.

Det kan tänkas att jag har för mycket tid över. Vad vet jag.

Au revoir

Te+regn=Sant

Smatter smatter, vattendroppar på fönstret mitt. Men inga droppar till min varma vrå sig tar,
och jag får ha min stilla stund kvar.

En stilla stund med te, en blyertspenna och smattrande regn. Skriva några ord, ta en klunk te och tänka att te+regn måste vara sant.

Regndroppars smatter på fönsterkarmskant, en filts värmande tyngd, en brasas tysta sprakande.
Tankarna är många och timmarna långa. Så varför inte blanda ut tiden med lite te?

Knark.

Om min stora musikkärlek är svenska vismelodier,  så är countrymusiken min hotta älskare.

Och med det superba uttalandet ska jag gå och  knarka min stora kärlek, sedan ska jag mysa med min hotta älskare.

Sexigt.

Go natt.

Man är så ung som som man känner sig.

Min mamma upplyste oss igår om att hon gärna hade velat se fara och Kent när de var i trakterna.

Jag kan se scenariot framför mig. Först har vi X antal tusen kajalprydda, palestinasjalsbärande och galet  skrikande  fjortonåriga tjejer hängandes längst fram vi scenen. Sen har vi min mamma, 45+, bärandes gröna foppatrofflor och magväska, stå och smådigga med lite allvarlig min på lagom avstånd med händerna på magen. Troligtvis förfasande över alla skrikande ungdomarna. Och deras sminkning, självklart.

Eller så blir hon helt omringad av dessa skrikande fjortonåriga tjejer och vet inte riktigt vad hon ska göra av sig.

Haha, så malplacerat <3 Men jag antar att hon skulle haft trevligt, så go mamma nästa gång de kommer till stan.