Loviesse

Jag dedikerar det här inlägget till Lovisa i mångt och mycket. Och ja, jag minns mycket väl.  

Inlägget är träffsäkert och mycket fint. Det påminner om oss som står där utanför och ser in igenom en glasruta, utan att riktigt kunna spräcka den. Jag känner igen mig, känner du igen dig?

http://lowhiesse.blogg.se/2009/february/la-vie-est-formidable.html?_tmp=e34f4406d5e41a15f492840ddf23b8735ce0d68b

Note to myself: Köp tranbärsjuice, frostiga glas och hårspännen. 

All my exes lives in Texas

Tjalol. Är för tillfället bekvämt nerslagen i kära JN’s soffa. Fick låna datorn för att skriva blogg, men är egentligen lite mer intresserad av irc. Bara så ni vet.

Men vi har haft det mysigt, med übergod mat, pusskramgosmys och promenader.  Som bland annat innehöll sång och gå-lektioner. Och nu sitter vi här alla 3, Helena, hennes pojkvän Fredrik (dom pussas, OMG!) och jag. Vi ser på när Fredrik spelar GTA på platt-tv och dricker suspekta saker som gin&tonic.

…Helena kläckte nyss ur sig kommentaren; vilken söt tjackhora!” Jag älskar den kvinnan. Hon tåflörtar även med mig i just denna stund.

Nu var det nog slut på inlägget. Hejs svejs. Och ja, JN och jag is the shit, inget snack om saken. Right?

Ja, hallå?

Improvisation verkar vara min grej lite grand. Kanske för att det är lite mera kravlöst. Skratt och oväntade vändningar blev det på gårdagens lektion i alla fall.

Nedanstående lek lärde jag mig i går, och jag misstänker att den nog får en extra snurr om den utspelar sig i något onyktert tillstånd. Leken kallas telefonsamtalet.

Det man behöver är något plingande, förslagsvis en kattleksak. (Rund boll med pingla i.) Det personer som ska deltaga sitter någorlunda samlat, och den som har bollen startar det första samtalet. Man startar ett samtal genom att man rullar/kastar bollen till valfri deltagare, som antingen svarar eller passar genom att tuta upptaget alternativ ha fel nummer. När ett samtal är avslutat så passar den personen som har bollen vidare till nästa person. Ett samtal avslutas genom att det blir för stor paus i samtalet, och då skickas bollen vidare till nästa person. Man kan även ha regler om att samtalet avslutas om man säger orden ”Nej” eller ”aldrig”.

Ha så kul! Det hade jag i alla fall.

Adios 

Det sägs att bakom molnen finns en sol.

I skolan är det ensembleträning som gäller. Vi är sex i gruppen som är placerade på trumma, gitarr, bas, piano och sång.  Och efter 2 seriösa övningar börjar det liksom ta sig lite grand. Det är en häftigt känsla, att man är medskapare av och delaktig i något som faktiskt låter bra.

Jag undrar dock vad kattsningen jag har råkat göra nu. Jag gillade den första sången vi bestämde att vi skulle spela upp så mycket att jag erbjöd mig att sjunga, för jag kan inte spela instrument och sjunga samtidigt. Simultanförmåga ni vet. Inget jag äger. Så nu står jag där med micken framför munnen och försöker sjunga ”Tusen bitar” någorlunda snyggt.  Ska inte säga att jag sjunger dåligt, men en övad röst hade ju definitivt varit bättre.

Nåja, övning ger färdighet så det ska nog gå. Även på de där förbannade trummorna som jag inte kan hantera.

Så då kommer ni och tittar på om 6 veckor när jag hattar runt med gitarr och sjunger framför micken? Okej, bra bra.

Heipa heipa. 

Meet Joe Black, Meet Love

Meet Joe Black är en sevärd film, helt klart. Vacker. Berörande. Det känns om det riktiga slutet kommer lite tidigare än vad filmskaparna själv planerat, men gör inte så mycket. Och Brad Pitts minspel och ansiktsuttryck i filmerna är oslagbart bra och passande för att få allt bra. Han är söt helt enkelt.

Scenerna berör och jag undrar. Jag undrar vad karaktärerna tänker, vad de känner, i de stunder när inget annat runt existerar förutom blickar, beröringar och den talande tystnaden.

Jag ska inte drista mig till att spekulera mer än i mina tankar. Men deras samspel är vackert, vare sig det gäller smärta, lycka eller intresse.

[Ny tanke.]

Kärlek i filmer är vacker. Den är sorglig, den är stark. Osjälvisk. Verkligheten verkar från mitt perspektiv vara som en mattare version av det, där de känslorna snarare kan liknas vid gnistor än ljussken. Men jag hoppas att det bara är jag som ser med stängda ögon och att alla får sin filmögonblickskänsla tillsammans med någon annan. För det verkar värt det.

~~~~~~~~~

I morgon ska lovisa och jag se på orkester. Världens 3:dje bästa. Ballt! Inte för att jag tycker det är jublande spännande med orkester egentligen. Men ändå liksom. Helt dåligt är det inte.

Så på återseende.

Somewhere over the rainbow
Blue birds fly
And the dreams that you dreamed of
Dreams really do come true

Big Bang

Snart så smäller det. Kl 20.30 ska jag befinna mig utanför bion och träffa das dejt. Lagom nervöst än så länge.

Och tills dess ska jag:

Klä på mig. 

Fixa håret. (Omöjligt, men försöka duger oftast.)

Sminka mig. 

Gå till ica och inhandla kvällens hemliga ingrediens, som om jag har tur hjälper allt lite grand.

Har en timme och en kvart på mig att ta mig igenom dessa procedurer, så jag ska nog lyckas. Om jag sätter fart nu dvs.

Önska mig lycka till, och Au revoir!

Hit the road jack.

Mjaha. Det står rätt bra till om någon vill veta. Även om det är segt att stiga upp tidigt så är skolan överlag väldigt kul. Man får röra sig och släppa loss väldigt mycket i samband med musik, vilket jag gillar rätt bra, fastän det kanske inte alltid märks.  Man blir uppe i varv på ett bra sätt på många av lektionerna. Me like.

Är i och för sig så där lagom avundsjuk på dom som kan spela instrument allra redan, för dom har bra med försprång i kursen, samt en koordination att avguda. Duktigt skillat helt enkelt. Det är ändå fortfarade kul att märka att man kan, att man lyckas sätta de där ackorden och att man lyckas till slut.

Det har slagit mig att Lars winnerbäck (Även flera andra nyare svenska artister?) är lite som de gamla rävarna Mikael wiehe, Björn Afzelius och Cornelis Vreeswijk i sin musikstil.  Har inte spekulerat närmare i det, men det är en känsla jag har. Lovisa och jag får diskutera det närmare sen, eller vad säger fröken?

Veckans häftigaste nyhet är för övrigt att piratpartiet har en egen irc-server. Mycket ballt och nice as hell.  Immediately join.

Spotify » Ray Charles – Hit The Road Jack

Haikko.

Konst på is.

Mrrr.

Den  här skönheten hittade jag när jag var ute och åkte skridskor i dag på förmiddagen.

Ett impulsåk som uppstod ur en inställd lektion och känslan av att det var lika lite värt att gå hem som att vara kvar i skolan, och att man inte hade en jeffla aning om vad man skulle göra.

De andra tyckte nog jag var lagom konstig som gastade om skridskor helt plötsligt, men någon gång måste man ju våga vara sig själv även utanför sin egen dörr. Det vill säga tillsammans med folk som kanske tycker man är fruktansvärt udda och aldrig riktigt kommer klicka med.

Over and out for today.

/Kisaki

Alarm, alarm…

Man är i det där stadiet där man bara sover, sover och sover. Man minns inte vad man drömmer och är bara borta i den mjuka sköna sömnen. Men helt plötsligt så börjar det tjuta någonstans i från. Något så in i helsike.
Och borta i sovandet som man är så får man någon lummig tanke att oljudet försvinner om man stoppar fingret i burken* med salva och petar på mobilskärmen med det. (Petade på skärmen ett flertal gånger innan hjärnan kopplade att det inte funkar.) Nästa tanke är att det är brandlarmet som låter. Men ändå inte.  Och att lokalisera tjutandet lyckades inte, men att det skulle hålla käften var en innerlig önskan.

Fortfarande halvsovande och allmänt väck försökte jag förstå vad som hade hänt, vilket mainstream** nog gick sådär . Kunde dock inte riktigt släppa tanken på att det var brandlarmet som hade låtit, så steg upp och kollade så att allt var lugnt. Inget uppseendeväckande verkade hända, så jag sket i allt och gick och sov igen. Sömn kommer före tjutande mysterier.

Det visade sig senare att det var min andra mobil som hade signalerat och tjutit om att min syster fyller 8 år i dag. Ett alarm jag själv satt för lääänge sedan, då jag andvände den regelbundet och steg upp kl 6 om morgnarna. Cleaver me.

~~~

*Jag är fortfarande inte säker på om att stoppa fingret i burken var en olyckshändelse, eller om det var en verklig tanke. En mycket ologisk sådan i så fall.

**Icke mainstream hade varit att fatta på direkten vad som var på gång trots att ens hjärna bara halvägs in i vaket tillstånd.

[ ]

Hem och fira lilla syster alltså.  Trevligt. Och stora lillasyster hjälpte mig jättebra med min pianoläxa, snällt värre. Särskilt för att vara hon. Perfekt.

Och nu, hej då.

Hejs!

Förevigt.

Någon sa; ”Säg inte förevigt.” Men jag älskar faktiskt er. Förevigt.

Älskade lilla syster, älskade lilla lillasyster, älskade jobbiga pain-in-the-ass bror, älskade moder. Älskade JN.

Förevigt.

Jag kläcker ur mig sånt där i bland, för jag vill att andra ska veta. Veta att dessa personer är värdefulla för mig, och älskade av mig. Kanske är det även för att jag inte kan se dom i ögonen och säga just det, att jag älskar dom och bryr mig om dom.
Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna det, men någon dag kanske jag vågar. Rädslan är stark, vet inte riktigt för vad, men den finns där stoppar. Stoppar hårt. Men mycket få saker går upp mot att höra de 3 orden och veta att de är sanna, så jag jobbar på det.

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Känner att det är dags för en riktigt upptatering egentligen, men det kommer få vänta tills jag har något mer att ta på. Ungefär så.

Viva Forever ~