Broken pipe

Jag hade en gång en väldigt skraltig säng. Nu har jag en trasig säng.

Fniss.

Boten[Gud]

Gud är en programmerad chatbot som vet vad en annan bot är för något. Duktig gud.

http://www.titane.ca/concordia/dfar251/igod/main.html

Roande i ungefär 2 minuter. Have fun!

Host, host

Jag har rethosta. And it’s fucking killing me.

Okej, Inte riktigt sant. Men det är väldigt irriterande, och i morgon ska jag jobba i ett kök, och då vill man inte stå där och hosta sönder lungorna. Så det är bara att intaga hostdämpande/slemlösande medicin och hoppas kurerandet går fort.

För det hoppas vi ju på att det gör. Och medan man går där och hoppas kan man ju göra en kladdkaka också, eller hur? En ypperlig ide det där, den kör vi på.

Hejs svejs.

Orvar.

I dag har jag för övrigt lärt mig att ”Au revoir” uttalas väldigt snarlikt som Orvar.

Orvar. Barnsligt roligt.

Au revoir

Walk of shame eller sagan om teknikens dag.

Att jag och tekniska saker inte går ihop är en stor sanning. Min förmåga att pilla på saker sätter mig allt som oftast i situationer man inte vill vara i. (Åh, det här såg intressant ut! Pet, pet, söndrig sak. Oops.)

Men idag kändes det dock som om min otekniska aura tog priset.

Var på AF 0ch tänkte skriva ut lite CV-kopior så jag hade något att gardera mig med tillnästkommande arbetsgivarmöte. Första utskriften gick ack så problemfritt. Sedan, medan jag höll på att plocka med mina papper, börjar plötsligt hela skrivaren tjuta. Oh crap. Vad har jag nu gjort.
Blev till att vackert gå till personalen och berätta att något hänt med skrivaren.

Får byta dator och fortsätter med att skriva ut och plocka med papper. Känner att jag råkade stöta till något, troligtvis ctrl-knappen på tangentbordet. Och den söta lilla skrivaren började tjuta lika pinsamt och ihållande igen.

”Hej personal, jag råkade göra något med skrivaren igen.”  (Förlåt, förlåt, förlåt.)

Man brukar ju lära sig efter första eller möjligtvis andra gången, så jag tog det därmed extremt försiktigt när jag fortsatte att  plocka med mina utskrivna CV’n. Men min aura slog till igen. Slant och stötte till någon knapp, och den tredje skrivaren för dagen började tjuta.

Walk of shame.

Tog det kloka beslutet att nöja mig med mina kopior och inte röra de skrivarna på de närmsta 5 besöken.

Going blind

Man Brukar ju vara lite hemmablind och sådär.  Inte se alla skavanker på väggar och golv, eller missa hur fin liten bakgård man har. (För allting måste ju vara grönare på andra sidan.)

Men har man bott på ett och samma ställe i nästan tre månader, och totalt missat att ett skåp finns, trots att det väldigt uppenbart finns mitt framför näsan,

Ja, då vet jag inte vad.

Summertime Blues

Sommarnätter är speciella. Doftar underbart, innehåller unika stunder. Längtar, och ser fram emot nästkommande.

Ärligt talat

http://lowhiesse.blogg.se/2010/february/vendredi-samedi.html -

”Fast ärligt talat måste jag erkänna att jag saknar gamla hederliga Kafé de luxe. (Och storgatan. Människor man känner. Människor man inte känner men vet allting om ändå. Elins lägenhet. Buss nr 240. Säljeryd.) ”

Och jag saknar Café Tufvan.  Människorna, gästerna, jobbet.  Saknar att kunna krama lilla lillasyster, och om jag har tur kunna gå på en spelning med stora lillasyster. Saknar campuslivet med allt inom gångavstånd, skolan, den eviga festen. Minns Växjö stad om sommaren och  sommarnätterna med dig JN.

Jag saknar både saker jag inte har och saker jag har haft.

Och jag förstår dig Lovisa, och jag saknar dig med.

~~

Men tro nu inte att jag inte trivs där jag är, i det kalla men fina Norrland, för det gör jag. För lika mycket som man saknar får man igen av andra människor, snö och speciella små händelser.

(Nya tider, nya minnen.)

Au revoir.

Bitchmode hitting the road.

Och bara för att klargöra från förra inlägget; Jag vet att övning ger färdighet. Och det vet ni nu med!

♥

Lite övrig roligt kuriosa om avundsjuka:

http://svtplay.se/v/1853461/sissela_och_dodssynderna/del_1_av_8?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1871840/sb,p123570,1,f,-1

Avundsjuk, jag är så avundsjuk ♪

Kreativa och snygga människor gör mig grön av avund. Sådär riktigt avundsjuk som jag tror att avundsjuka innebär. Inte nog med att de är snygga, de är grymt kreativa och duktiga med. Bättre än vad jag är helt enkelt.

Mindervärdeskomplex är vad man får, och avundsjuk blir man.
För är det något jag vill vara, så är det att vara kreativare och att vara riktigt bra på något.

Alla människor är kreativa, inte tu tal om saken. Och likaså jag, men inte fullt ut. För jag är en första klassens medelmåtta och vanlighetssvensson när det kommer till att kunna praktiska saker. Bra, okej,  men inte bäst eller väldigt duktigt.

Men att vara riktigt  kreativ, det hade varit något det. Inte längre vara medelmåttig, vanlig, tråkig, opersonlig till synes. Kreativ så man syns, så att det syns att man är annorlunda. För vem vill vara vanlig? Inte jag alla gånger.

(Men, lagom är ju alltid bäst, inte mycket, inte för lite. Lagom.  Svensson som jag trots allt  inte kan hindra mig själv från att vara).

Och att veta att man är riktigt bra på något, att man är duktig och uppskattad, vem vill inte känna den känslan? Jag vill då det alla gånger i all fall.
Så därför är det folk som är kreativa (och snygga) som jag är mest avundsjuk på. Och några andra saker till, såklart.

Men säg den som inte är det.

Adiéu