Meet Joe Black, Meet Love

Meet Joe Black är en sevärd film, helt klart. Vacker. Berörande. Det känns om det riktiga slutet kommer lite tidigare än vad filmskaparna själv planerat, men gör inte så mycket. Och Brad Pitts minspel och ansiktsuttryck i filmerna är oslagbart bra och passande för att få allt bra. Han är söt helt enkelt.

Scenerna berör och jag undrar. Jag undrar vad karaktärerna tänker, vad de känner, i de stunder när inget annat runt existerar förutom blickar, beröringar och den talande tystnaden.

Jag ska inte drista mig till att spekulera mer än i mina tankar. Men deras samspel är vackert, vare sig det gäller smärta, lycka eller intresse.

[Ny tanke.]

Kärlek i filmer är vacker. Den är sorglig, den är stark. Osjälvisk. Verkligheten verkar från mitt perspektiv vara som en mattare version av det, där de känslorna snarare kan liknas vid gnistor än ljussken. Men jag hoppas att det bara är jag som ser med stängda ögon och att alla får sin filmögonblickskänsla tillsammans med någon annan. För det verkar värt det.

~~~~~~~~~

I morgon ska lovisa och jag se på orkester. Världens 3:dje bästa. Ballt! Inte för att jag tycker det är jublande spännande med orkester egentligen. Men ändå liksom. Helt dåligt är det inte.

Så på återseende.

Somewhere over the rainbow
Blue birds fly
And the dreams that you dreamed of
Dreams really do come true

 

test Filed under Kisaki | Comment (1)