Blod är tjockare än vatten?

En av de värre sakerna sakerna i livet är nog att inte har sin/sina föräldrars/familj stöd i när man vill något som inte de vill eller när något är svårt. För jag tror det är svårt att ersätta den trygghet som föräldrar och hem ger, nästan oberoende på vad som händer innanför de väggarna. Och att inte ha sina föräldrars godtyckande eller stöd, även om man inte har en bra relation med dom, är ganska skrämmande och otryggt.

Och för att flyta ut från den planerade tanken, det är intressant hur man trots en ganska dålig relation till föräldrarna/föräldern än har känslomässiga band till personerna i fråga. Jag förstår riktigt det faktumet, men mönstret upprepar sig, att man faktiskt bryr sig om någon nära, men som man ändå egentligen inte tycker om.

Psykolog, ja tack. Är jag den enda som faktiskt frivilligt vill ha det? Tycker tanken verkar väldigt logisk, man får prata om jobbiga saker och så kan samtalspartnen i fråga säga exakt vad som är fel på en och hur man ska göra, bara så där. Eller kanske inte. Men ni förstår poängen. Ett bollplank som kan ge en nya infallsvinklar och kanske några svar. Inte så farligt kan jag tycka i alla fall, som ransakar mig ofta och känner mig själv väl.

Men ja, som 3 stycken tidigare sagt. Stöttande föräldrar/familj gör en mer välmående och kanske lyckligare tror jag, och ni som har det ska skatta er lyckliga. För på något sätt har man oftast lyckats skapa någon slags relation till sin familj, hur bra eller dålig den relationen än må vara. Och blod är tjockare än vatten, finns det några som säger. Dock inte jag.

test Filed under Kisaki | Comment (0)